juliusmatte

Soligt väder väntades, enligt väderleksrapporten. Men icke! Riktigt tjock, tät dimma och ganska kallt. Men vi trotsade det dystra vädret och tillbringade fyra timmar ute på Vänerns is.

Julius började med att totalskälla ut en stor, skäggig gubbe iklädd världens största flytoverall. Han skulle busa med gubben, vilket resulterade i en skällade Julle som inte vill närma sig karln. Ute på isen springer han iväg. Lååångt ut i dimman. Jag vågar mig inte på att ropa inkallningssignalen, utan ropar alla andra ord jag kan komma på. Och ja, han kom tillbax när han var klar. Jag borde borde borde testa inkallningen på så långt avstånd så jag iaf vet om den fungerar.. men samtidigt vill jag inte misslyckas.

Hur som helst får jag kommentaren av bror (som för övrigt endast träffar Julle några ggr/månad och dessutom inte "känner" honom för fem öre. Att som hyffsat okänd person slänga sig över Julle och morra, om än på lek, det gör man bara inte om man förstår något så litet av vad som kallas hundsspråk). Hur som helst säger han: Julle blir fan bara olydigare och olydigare. Det var bättre på den tiden du tränade lite med honom.

Slag under bältet. Fy faaan vilken kommentar att slänga ur sig när man själv till hundra procent gör exakt raka motsatsen av vad jag säger att han ska göra för att Julle ska lära sig av situationer och dessutom när jag det senaste halvåret tränat mer med Julle än någonsin. Den kommentaren grävde sig så jävla djupt, och jag kan fortfarande inte smälta den.

Utöver dessa två incidenter så skötte han sig kanon. Tragglade lite koppelgående vissa delar med mkt störning iform av far&bror ett femtital meter framför oss på varsin spark. Inkallningar som satt som smeck och ett riktigt riktigt gott uppförande då han frivilligt, lugnt och tyst hälsade på några främlingar. Jag älskar honom iallafall, som fan också!

Nu ska vi lägga oss under täcket och mysa. Ha det bra!