juliusmatte

När klockan var närmare halv tolv tvingade jag mej upp ur sjuksängen för att följa med en sväng till stan. Gissar att jag såg ut som helvetet själv, men att ligga kvar i sängen ytterligare en dag hade säkert gjort mej ännu sjukare.


Lovisade tittade hit på en myskväll och gav mej dessutom en jättefin födelsedagspresent!

Tidigare idag så hörde jag Julle skälla på utsidan och gick dit och titta. Det var en som bor några kvarter bort som var ute med sin hund och hennes väninna. Vänninan hade med sej sin tre månaders goldenvalp, och de gick förbi oss för att guldisarna skulle få hälsa på varandre. Julle visade desvärre upp sin allra skälligaste sida :/ Jag blev både lite irriterad och frustrerad samtidigt som jag skämdes lite.. men när jag tänker på det hela såhär efteråt så förstår jag åtminstone varför Julle skällde. För det första så står megahunden Doris på andra sidan det minimala staketet och hälsar. Till saken hör att hon är en Kaukasisk Ovtarkaja, och även om de lekt en sväng när gossen var unghund så har han en jävla respekt för såna stora hundar, förstår dom inte det så resluterar det i skall såklart..
För det andra så ville både Julle och valpen Ebba leka. De gjorde inviter både hit&dit, men eftersom hon var så liten fick vi båda hålla igen dem lite, och Julle skäller såklart.. Att kontrollera sina känslor har vi lärt oss är Julle svaga sida ;)

Skällandet är ju verkligen Julles största sk. olat. Han skäller alltid när någon familjemedlem kommer hem, för då är han överexalterad och kryper nästan ur sitt skinn. Han skäller/vaktar tomten i situationer då någon bil stannar på vår trottoar, eller någon går in på vår tomtgräns. Men samtidigt är det något jag vill ha. I många, många situationer känner jag mej ruskigt trygg med att ha en hund som ljudligt talar om om någon kommer hit. Jag kan lämna ytterdörren öppen fast jag är på baksidan, för jag vet att Julle talar om. Att han skäller i hälsningsritualer kan jag väl gärna vara utan, men samtidigt är det för mej det minst itrriterande skallet. Han är glad, han låter glad och han är (för mej) enkel att bryta.
Ibland skäller han också om någon hund passerar utanför. Det händer uppskattningsvis ett par, tre gånger i veckan. Och med tanke på hur jädra många hundar det passerar här varje dag så känns det som en droppe i havet av problem. Dessutom räcker det (för samtliga familjemedlemmar) att ropa Julle för att han ska bryta.

Världens vackraste, på gotland i juli förra året :)
Som en slags slutsats menar jag att det jag skulle vilja var bättre, och det som jag ska försöka jobba på är att jag och andra i familjen kan bryta honom enklare då han vaktar. 99% av gångerna någon kommer in är det en bekant, och därför kan det vara bra om man enkelt kan få stopp på vaktandet. Jag får helt enkelt fundera på hur jag ska lösa det.. Och det på ett sätt som resten av familjen är pigga på att göra. De är inte särklit intresserade i att hjälpa till, däremot har de en jädra massa åsikter om saker han gör/inte gör - något som i min mening, inte går ihop.

Kvällen slutade hur som helst på topp. Efter fyra dagar där Julle inte fått mer än några tafatta försök till klappar från min sida begav vi oss mot grässlänten för lite mysträning :) Gossen var överlycklig av att ha en mate som faktiskt bryr sig om honom igen. Jag släppte loss honom, sa hopp&lek och satte mej i gräset. Två hundar passerade på 20m avstånd utan att jag sa ett knyst till Julle. Han tittade dit, stannade upp, tittade på mej och fortsatte snusa i gräset. Efter lite inspiration från artikeln om bakdelskontroll i canis återupptog jag vår gamla backa-träning. Då passerar en pincher på samma ställe, men gossen fokuserar till max och fortsätter erbjuda. Därefter kommer bästisen Mozart förbi. Jag ropar hopp&lek, men istället vänder han sig mot mej och ruchar tillbax mot leksaken. Efter ytterligare några varsågod så går han mot Mozart, men hela tiden med kontakt med mej. De lekte loss rejält, gossen får imponera med sina konster och visa att han kan apportera föremålen :) Mozart springer iväg och gömmer dom den killen ;) Medan han brister i vissa saker (att kunna kontrollera känslorna) så är han fasenimej fenomenal på annat. Han är mästare på att fokusera, på att släppa loss, leka med matte och skita i andra hundar när det gäller. Sen gäller det bara att träna ordentligt på det han brister i..

Detaljrikt och säkert tråkigt inlägg. Men jag var tvungen att få ur mej allt!
Ha det bra!