prommenader och älgkrock.
I fredag tog jag grabben med mej till hundbadet. Vi gick en annan väg, det blev längre i koppel, men också längre prommenad. Allt som allt 8,5km för Julles del. Fick räkna lite extra då han rejsade på plajan och även sprang lös på hemvägen. På plajan tog jag fram pinnen som jag gömmer där på ett visst ställe. Kommer vi inte dit mer i år får vi väl se om den ligger kvar där nästa sommar. På hemvägen mötte vi en stor svart hund, jag vet faktiskt inte om Julle hann se dan. Men jag kallade inte in utan, sa bara häråt och kopplade. Jag började med att bara mata godis, men tillslut gick jag baklänges och matade godis. Får nog ta det steget nu, det börjar bli lite väl enkelt. Men frågan är om han fått någon annan positivare uppfattning om hundmöten hittils. Jajja.
Lördag och söndag blev det svampskogen på förmiddagen. Inga mängder svamp, men några liter smmanlagt i alla fall. Det räcker ju faktiskt ;-) Och Julle har även varit hemma hos Alcie och Salli och busat och rejsat. Kul, kul.
Sen har även familjen krockat med en älg. Jag hade tänkt följa med till Sunne på fotboll, men just idag kände jag för att göra någt annat. Innan mor, far, mormor och Julle åkte iväg satte jag på Julle hans bilbälte. Och jag fick mammas löfte om att hon skulle sätta på honom det även på hemvägen. I vanliga fall har han bara bälte när jag är med, men just idag fick jag henne att lova.
Några timmar senare på hemvägen har de krockat med en älg. Alla klarade sig undan med skrapsår men bilen blev kaputt i kras och är nu på skrotad. Där på vägkanten står vår bil ihopbucklad till en butälj och bussen med alla spelare inklusive mina bröder och alla andra supprotrar kommer körande. Jag kan inte ens tänka vad som for igenom deras huvuden när de fick se bilen, och då framförallt mina bröders. Fatta, det måste vara ödet. Julle har aldrig bälte utan mej, men just idag fick jag mamma att lova. Hur kunde detta otroliga hända? Hade han inte haft det hade han garanterat varit borta nu. Och hur fasen skulle jag klara mej då.
De körde dessutom i 90km/h och känner jag pappa rätt så körde han läven förfort. 33kg hund fullkomligt kastas framåt men hejdas av bältet. Vilken kraft det lär handla om. Framrutan sprack i miljarder bitar och hamnade över allihop, takboxen flög av och hamnade flera meter nere i diket. Tur att pappa körde, han säger alltid till mej att kommer något vilt så ska jag INTE svänga, jag ska köra rätt på och absolut inte väja undan. Och duktig pappa som gjorde som han lär ut. Men lite sorgligt känns det med vår älskade audi. Den har vi åkt genom hela världen med, sammanlagt 12 varv runt gjorden sträckmässigt, och det är den som lärt mej köra bil. Tydligen var bilen en räddning i sej. Stor och stabil, hade de haft den andra hade de antagligen varti på sjukhus vid det här laget. Tack älskade audi.
Måste ju lägga in en bild på den älskade bilselen. Tack kära du.
Nu ska jag gå iväg och pussa ännu mer på grabben. Han har lugnat ner sej bra nu. Först var han skärrad och skakade. Men allt är bra nu. Ha det bra ni också!
Lördag och söndag blev det svampskogen på förmiddagen. Inga mängder svamp, men några liter smmanlagt i alla fall. Det räcker ju faktiskt ;-) Och Julle har även varit hemma hos Alcie och Salli och busat och rejsat. Kul, kul.
Sen har även familjen krockat med en älg. Jag hade tänkt följa med till Sunne på fotboll, men just idag kände jag för att göra någt annat. Innan mor, far, mormor och Julle åkte iväg satte jag på Julle hans bilbälte. Och jag fick mammas löfte om att hon skulle sätta på honom det även på hemvägen. I vanliga fall har han bara bälte när jag är med, men just idag fick jag henne att lova.
Några timmar senare på hemvägen har de krockat med en älg. Alla klarade sig undan med skrapsår men bilen blev kaputt i kras och är nu på skrotad. Där på vägkanten står vår bil ihopbucklad till en butälj och bussen med alla spelare inklusive mina bröder och alla andra supprotrar kommer körande. Jag kan inte ens tänka vad som for igenom deras huvuden när de fick se bilen, och då framförallt mina bröders. Fatta, det måste vara ödet. Julle har aldrig bälte utan mej, men just idag fick jag mamma att lova. Hur kunde detta otroliga hända? Hade han inte haft det hade han garanterat varit borta nu. Och hur fasen skulle jag klara mej då.
De körde dessutom i 90km/h och känner jag pappa rätt så körde han läven förfort. 33kg hund fullkomligt kastas framåt men hejdas av bältet. Vilken kraft det lär handla om. Framrutan sprack i miljarder bitar och hamnade över allihop, takboxen flög av och hamnade flera meter nere i diket. Tur att pappa körde, han säger alltid till mej att kommer något vilt så ska jag INTE svänga, jag ska köra rätt på och absolut inte väja undan. Och duktig pappa som gjorde som han lär ut. Men lite sorgligt känns det med vår älskade audi. Den har vi åkt genom hela världen med, sammanlagt 12 varv runt gjorden sträckmässigt, och det är den som lärt mej köra bil. Tydligen var bilen en räddning i sej. Stor och stabil, hade de haft den andra hade de antagligen varti på sjukhus vid det här laget. Tack älskade audi.
Måste ju lägga in en bild på den älskade bilselen. Tack kära du.
Nu ska jag gå iväg och pussa ännu mer på grabben. Han har lugnat ner sej bra nu. Först var han skärrad och skakade. Men allt är bra nu. Ha det bra ni också!
Kommentarer
Trackback
